Tankar om psykisk ohälsa


Idag har jag pratat med en vän som lider av social fobi. Hon har kämpat med detta i många år och har bra perioder och sämre perioder. Att ha social fobi innebär i hennes fall att hon har svårt för folksamlingar, att hon inte vill/kan prata inför folk, har svårt att ringa eller på annat sätt höra av sig mm mm. Min vän är ung och har precis slutat skolan. Och hon är ju inte ensam om detta, det är många som är i hennes situation. Psykisk ohälsa, varför är det fortfarande skam- och skuldbelagt? Idag måste ju det vara en av de vanligare anledningarna till att folk vänder sig till vården. All stress och press, alla måsten och borden, alla pekpinnar och “goda råd” om hur man ska göra, se ut och må… Vi fylls till bredden av information, bruset är vår ständiga följeslagare och vi är alltid tillgängliga.

Hon är nu på väg ut i arbetslivet och är rädd för allt det innebär. Framför allt är hon rädd att bli dömd. Att lida av psykisk ohälsa syns inte på utsidan. De dåliga dagarna går hon antingen inte ut eller också döljer hon det bakom en fasad av leenden och smink. Detta gör att många kanske misstolkar och tänker saker som att “hon är bortskämd”, “hon är lat”, “hon överdriver” osv. Hade hon en käpp, en rullstol, ett bandage – då skulle ju ingen tvivla.

När jag berättade för henne att jag förstår henne eftersom jag själv lider av psykisk ohälsa så var hennes spontana kommentar “VA, du som alltid är så glad?!”. Sen tystnade hon och bad om ursäkt. Hon insåg att hon själv ANTOG en massa saker utifrån hennes bild av mig. Så gör vi ju. Man utgår från den bild man får. Min önskan är att vi alla tänker goda tankar om våra medmänniskor. Kanske är den där unga tjejen som ser lite uppkäftig ut varken arrogant, lat eller ointresserad utan bara kämpar för att våga stå kvar där och inte gråta? Kanske kolla läget innan man stämplar någon som fuskare. Psykisk ohälsa syns inte på utsidan.

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *