Grattis Zero sju år! ♥


Idag fyller vår hund Zero sju år! Han börjar få lite grå hår under hakan annars ser man inte att han börjar bli en farbror. Han beter sig som en valp och skuttar som en känguru! 🙂 ♥

På lördag för sju år sen ringde uppfödaren och berättade att det hade fötts fyra små valpar. Vi hade tingat en hane och det fanns nu tre små hanar att välja på. Några dagar senare var vi där och tittade och vi föll för den minste i kullen och vi kallade honom för Zorro. Vi var där flera gånger och hälsade på och sen i juni (tror jag det var…) var det dags att hämta hem honom. Dagarna innan fick vi ett mardrömsbesked att han hade fel på ett av benen… Vi var med in till veterinären och de berättade att han hade en missbildning i ena knäleden och att det inte skulle gå att rätta till. Vi och uppfödaren fick fatta det hemska beslutet att avliva honom. 🙁

Det var en sorglig sommar kan jag lova. Vi hade avsatt hela sommaren till att ta emot vår lille valp. Vi åkte på en resa till Grekland i stället för att få lite annat att tänka på.

I oktober ringde uppfödaren och berättade att hon fått tillbaka en av hanarna pga skilsmässa i den nya familjen. Var vi intresserade av att träffa honom? Vi var där bara timmar efter det samtalet, haha! Det var en stor valp som mötte oss. Spinkig och långbent och med obegränsat med energi som bara sprutade ur honom! ♥ Han följde med oss hem direkt. Det var som att han var ämnad att vara vår. Han hette Milo men vi ändrade hans namn till Zero. ♥

Första kvällen sprang han upp och la sig i våra sängar. Han var så självklar i vår familj att det nästan var magiskt. Sonen var tio år och det var nästan som att han fick en lillebror. De lekte och brottades och sonen verkligen uppfostrade Zero till att vara den lägre av dom. Även jag fick kämpa för att lära mig att leda en hund. Jag hade aldrig haft en hund och var från början både för mjuk och för mesig. Vid ett tillfälle bröt jag ihop och sa till Björn att han fick välja – mig eller Zero, jag var redo att flytta hemifrån, haha. Inte helt på allvar, men jösses vilken kamp jag hade när han var tonåring och odräglig och hade kottar i öronen. Det kändes som att jag satt på honom eller brottades med honom varenda promenad.

Men som tur är var Björn helt grym på att få honom att lyda. När de värsta tonårshormonerna stillat sig så blev allting helt annorlunda. Jag kan inte ha en bättre vän och hund. Han lyssnar fortfarande mer på Björn än på mig, men det gör ingenting idag. Det är sällan han behöver uppläxning idag. Han är lägst i rang här på gården och han går bland ankor, höns, kalkoner och lamm utan att lyfta blicken ens. Hans bästa vänner är våra katter och han struntar fullständigt i alla hjortar och kaniner som skuttar häromkring. Det enda som får honom att få tillbaka kottarna i öronen är om det finns löptikar i närheten. Då blir han helt radiostyrd och man kan behöva säga till på skarpen! ♥

Så grattis på sjuårsdagen min fina vovve!! ♥♥ Jag hoppas jag får ha dig kvar åtminstone sju år till. ♥♥♥

IMG_20160423_133326 IMG_20160417_164438 IMG_20160401_164552 wp-1458552917959.jpg IMG_20160312_141229 IMG_20160126_100344 IMG_20160126_100342 IMG_20160126_100411

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *