Gymnasietankar


Tänk att det redan är fredag! Den här veckan har gått riktigt fort.

I måndags började sonen på gymnasiet. Det kändes smått surrealistiskt kan jag lova. Svårt att förlika mig med att han är så stor. Stor låter lite fel – som man säger till ett litet barn “oj vad stor du har blivit” – jag menar egentligen vuxen. Nog för att han är stor (1,92) men framför allt så är han så självständig och självgående. Det är jag ju så klart jätteglad för samtidigt som man kan sakna den där tiden när man gick med till skolan och höll i handen på vägen. Det är några år sen. 🙂

Jag har klippt gräset nu på förmiddagen och det är lite terapi. Man sitter där på åkgräsklipparen och funderar över livet. 🙂 Jag tänkte just på gymnasiet och hur det var när jag gick på gymnasiet. Jag minns början av gymnasiet ganska väl. Bland annat så var det skolstrejk! Då hade vi roligt. 😉 Gymnasietiden var rolig och samtidigt plågsamt dramatisk. När man är tjej/kvinna så kan man vara ganska komplicerad och när man är tonårstjej så kan man multiplicera det med 10… 😀 Ojojoj, när man tänker tillbaka på alla diskussioner, alla drömmar, alla förälskelser och alla bråk. Jag hade perioder när jag mådde riktigt riktigt dåligt. Ångest för allt och mycket existensiella frågor. Allt var så stort och äkta och “för alltid”. Man trodde att man skulle vara vänner för alltid, kär i den där killen för alltid, gilla den musiken för alltid osv. I stort sett alla tonårstjejer har nog (åtminstone på fyllan) hamnat i “ingen-tycker-om-mig”-läget. Drama, drama. 🙂 Jag skulle inte vilja vara utan min tonårstid, men det är väldigt skönt att vara vuxen ibland.

Jag bodde med min pappa och han fick stå ut med mycket, vi diskuterade, bråkade och tjafsade. Jag var allt utom enkel att ha att göra med. Han sa att jag var “slö, slapp och likgiltig”. Då tyckte jag han var jätteelak, idag kan jag titta på min 16-åring och förstå vad han menade. 🙂 Samtidigt var min pappa suverän för han fanns alltid där, han skjutsade, hämtade, pratade med mina kompisar och ställde upp på alla sätt och vis. Jag kunde tycka han var jobbig och pinsam som alltid skulle prata med kompisar och killar som kom men samtidigt så var jag glad för det. Alla trivdes hos oss och vissa kom för att fika med honom lika mycket som med mig. 🙂

Björn och jag gick på samma gymnasium två år innan han bytte skola. Vi hade gemensamma kompisar men kände inte varandra under gymnasiet. Jag har bara ett tydligt minne av honom från den tiden – jag och och två av dom gemensamma kompisarna stod och pratade när Björn kom och anslöt. Jag tyckte inte han var särskilt trevlig då. 🙂 Sen träffades vi något år senare och då var han desto trevligare! 🙂 ♥♥♥

Jag tyckte jag var i stort sett vuxen. Alltså fattar jag att sonen också är i stort sett vuxen. Jag flyttade hemifrån när jag var två år äldre än sonen… det var för tidigt, men i alla fall – jag fattar hur pass vuxen han är. På insidan. Han står inför en rolig, galen och jobbig tid nu på gymnasiet. Jag tror och hoppas att tonårskillar inte är lika dramatiska och hormonstyrda som tonårstjejer. Jag är så stolt över min fine son. Han är less på skolan men kämpar på och mer begär jag inte. ♥

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *