Jag saknar vår skog!


 

Det är nästan ingenting som jag saknar från tiden innan vi flyttade till landet och hittade hem. Men det finns en skog någonstans mellan Stockholm och Arlanda som jag ofta tänker på. Vår alldeles speciella svampskog.

Naturligtvis är det ingen vanlig skog. Så är det ju med alla våra mest speciella platser. I dess utkant låg den lilla stugan där min mormor och morfar tillbringade somrarna.

Många av de minnen från när jag var där som barn har bleknat med tiden, men det är fortfarande en av de mest magiska platser jag känner till.

Minolta DSC

Jeanette och Sonen

Rödluvan på bilden ovan är frun här på gården, och i bakgrunden syns vår lilla son. I nutid är han dock 1.90 lång och skulle antagligen ge mig en smäll om han visste att jag lagt ut en bild på honom…säg inget är ni snälla.

Vi har precis gått en av våra många rundor i skogen och plockat kantareller. Samma skog som min släkt har gått i under så många år. De flesta av dem som vandrat längs dess knappt skönjbara stigar finns inte längre hos oss. Många av oss har flyttat därifrån. Skogen och dess hemligheter står kvar, kanske med helt nya skattsökare på höstarna.

Men vemod är inte den starkaste känslan när jag minns tillbaka. Gemenskap och lycka är det jag främst tänker på, och förstås spänningen från den stillsamma jakten på de gula svampar som gömt sig under mossan.

Minolta DSC

En välfylld korg efter en lyckad dag i skogen

Nu är det ju långt kvar till hösten och den tid när skogen lockar oss som mest. Kanske är det dags att hitta vår nya skog här i södern detta år? Även om det låter nostalgiskt så kan jag inte låta bli att tänka att det är ett nytt släktkapitel som skrivs nu. Vi har lagt ett gammalt bakom oss, men det går alltid att hälsa på det i våra minnen.

Jag hoppas att alla de som en gång var med ute i stugan kan få följa med oss på jakten efter vår nya skog. Inte bara för att de skulle uppskatta det, utan även för att några av dem var alldeles onaturligt skickliga på att hitta svamp…


 

Minolta DSC

Till vänster: Björns korg. Till höger: Jeanettes korg.

Jag inser plötsligt en sak till. Det fanns en tid när dessa skogspromenader var magiska och allt var ett äventyr. Så var det när vi var barn. Sen förvandlades familjeturerna till ett tvång som man med tunga suckar och släpande fötter motvilligt gick med på.

Med åren kom så magin sakta men säkert tillbaka. Så vem vet, kanske kommer det en dag om inte alltför lång tid när den lilla pojke som syns på bilden här nedan följer med oss till svampskogen igen. Då är det ju säkrast för oss att vi hittar några bra ställen till dess!

Minolta DSC

Två nöjda svampplockare

Vi ses i skogen,

Björn

 

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *