Återblick och saknad 2 comments


Jag lyckas inte ladda ner kort idag, så inlägget blir utan bilder.

Vi hade en mysig nationaldag igår sonen och jag. Vi fikade och åt goda kakor på eftermiddagen. På kvällen tittade vi på tv. Såg ni säsongsavslutningen av Greys Anatomy?? Jösses så sorgligt när Lexie dog… 🙁

Idag har jag fixat och donat en del och hittade en bok från för länge sen, som väcker minnen. När jag var runt 15 brukade jag och mina kompisar hänga nere på station i Upplands Väsby. Det var många ungdomar där från alla håll i Väsby och vi hade oftast jättekul. Det är klart att det var en del bråk och knasigheter men på det stora hela var det rätt städat. Efter ett tag började en sydamerikansk man dyka upp där och fråga om han fick ta kort och satt ofta och pratade med oss. Från början tyckte vi han var märklig men allt eftersom tiden gick lärde vi känna honom och började gilla honom. Han heter Wences och kom från Paraguay och var journalist. Han var nyfiken på gruppbildningar och hur ungdomar ordnar sig en plats att vara på. Han tog fasta på våra tankar om ett slags ungdomens hus, liknande en ungdomsgård men för lite äldre ungdomar. Vi var en rätt stor grupp som började träffas i en lägenhet uppe i Sigma och planera för detta. Vi träffade politiker och hade debatter. Vi ordnade drogfria discon och försökte engagera fler ungdomar. Vi ordnade en utställning med Wences foton som hette “Är vi gatans barn eller…?”. Den skulle visa just det motsatta – att vi var helt vanliga ungdomar som ville göra rätt för oss. Min pappa tyckte det hela var lite suspekt till en början, men fick respekt för Wences och hans vilja att göra ungdomars tillvaro bättre. När jag blev äldre hoppade jag av detta, fick en massa annat som kom i vägen. Men många av de andra kämpade vidare och var nära att få till ett ungdomens hus, men kommunen vågade inte satsa och det blev avslag. Det resulterade i alla fall i en bok – “Vi bortskämda ungjävlar”. Jag hittade den idag när jag rotade i ett skåp. Jag känner mig stolt över vårt engagemang och jag känner värme när jag ser alla människor jag umgicks med. Vi var så olika men tyckte så mycket om varandra, så där som man gör när man är 15 år och tillhör en grupp. Jag vet var en del av dem befinner sig idag, men undrar över andra. Undrar var Wences tog vägen. 

Idag är det sju år sen pappa dog. Det var den värsta dagen hittills i mitt liv. Jag har aldrig känt mig så ensam och hjälplös som då. Samtidigt var det en lättnad när han äntligen släppte taget och vågade somna in. Det gör så galet ont att han inte fick finnas ett tag till. Jag ska till kyrkan och tända ljus senare. Vill vända denna dag till en fin dag och försöka mildra de jobbiga minnesbilderna som ständigt dyker upp denna dag.

Sonen har farit iväg till skolan. Jag har plockat och fixat här hemma. Jobbat undan en del. Pratat med mina djur. Sotan och Gizzmo sover bredvid varandra, de är så goa! ♥

Igår satte jag ut Zero i hundgården ett tag på kvällen. Jag håller på att vänja honom. Tänkte att han kan ju vara där i en halvtimme eller så, men glömde honom… och plockade in honom efter tre timmar. Oj. Men det gick ju bra, han har det ju jättebra ute så det gick ingen nöd på honom. Jag kände mig så dum bara att jag faktiskt glömde bort honom. Tyckte att han var väldigt lugn… 🙂

Det är väldigt tomt utan Björn. Han har mycket att göra och vi hinner inte höras så mycket. Det skiljer ju en massa timmar också, så det är inte så lätt att synka oss. Det blir mest godnatt-sms och det känns tråkigt. Men han kommer ju hem snart så vi får prata då! 🙂


Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

2 thoughts on “Återblick och saknad